Psaltaren 88
88
Psalm 88 – Vid dödens gräns
[Psalm 88 och 89 står tillsammans i slutet på den tredje boken i Psaltaren och är båda böner om hjälp som inte får något svar. Psalm 88 är ett rop från en som upplever sig övergiven av Gud. Psalmen följer inte ett normalt mönster utan är en brutalt ärlig klagan och protest till Gud. För den ovane bibelläsaren kan uttrycken nästan te sig chockerande. Samtidigt är psalmen hoppfull, psalmisten går till Gud med sina tvivel.
Författare: Korachs söner och esraiten Heman
Struktur:
1. Rop till Gud, vers 2-10a
2. Ifrågasättande av Gud, vers 10b-13
3. Anklagelser mot Gud, vers 14-19]
1En sång, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) Korachs söner. Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]
Till mahalat [en sorgsen melodi], en sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av (för) esraiten Heman.
[Ordet mahalat finns bara här och i inledningen till Psalm 53, se Ps 53:1. Troligtvis har det att göra med sorg, och indikerar en sorgsen melodi. Namnet Heman betyder trofast, och han (och även nästa psalms författare Ejtan, se Ps 89:1) är en esrait. Både Heman och Ejtan används i jämförelse med Salomos vishet, vilket visar att de båda verkade på Salomos tid och var bland de mest visa männen som fanns då, se 1 Kung 4:29-31. Det finns flera Heman i Bibeln, men denne var en levit och nämns i 1 Krön 6:33; 25:4-6. Han och hans familj fanns även med när arken fördes till Jerusalem, se 2 Krön 5:12. Ingen annan psalm har en sådan lång uppradning av ord som denna överskrift som är svårtydd. På något sätt speglar den komplexa överskriften det kaos och den förtvivlan som psalmen förmedlar.]
______
Del 1
2Herre (Jahveh), min frälsnings Gud (Elohim),
dag och natt ropar jag inför dig.
3Låt min bön komma inför dig,
vänd ditt öra mot (lyssna noga på) mitt rop.
4För min själ (hela min varelse) är mättad med bekymmer,
och mitt liv dras mot Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).
5Jag räknas bland dem som går ner i graven (avgrunden, brunnen).
Jag har blivit som en hjälplös stridsman (hebr. gever) [en man i sin krafts dagar],
6fri bland de döda [frigiven, men inte som en fri levande man], som de slaktade som ligger i graven, som du inte längre kommer ihåg, och de är avhuggna från din hand.
7Du har lagt mig längst ner i avgrunden (ordagrant: ”brunnen”),
på en mörk plats i djupet. 8Din vrede vilar tungt över mig,
och alla dina vågor hemsöker mig.
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
9Du har flyttat bort mina vänner långt ifrån mig,
du har gjort mig till en styggelse för dem.
Jag är tystad och kan inte komma vidare.
10Mina ögon förtvinar på grund av lidande.
Del 2
Jag har ropat (åkallat, höjt min röst i bön) till dig, Herre (Jahveh), varje dag;
jag har sträckt ut mina händer till dig (i tacksamhet).
11Ska du göra under (tecken, mirakler) för de döda?
Eller ska skuggorna (de avlidna – hebr. rafaim) resa sig och tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig?
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
12Återberättas det om din nåd (omsorgsfulla kärlek) i graven,
om din trofasthet i Abaddon (döden, avgrunden, förgörelsens plats)?
[Det hebreiska ordet Abaddon har koppling till verbet att förstöra och förgöra och intensifierar dödens destruktivitet. Läggs någon i en grav så försvinner kroppen, den förmultnar. Se även Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11.]
13Ska dina under (förunderliga gärningar, mirakler) bli kända i det mörka?
Och din rättfärdighet i de glömdas land?
Del 3
14Men jag skriker ut till dig (ropar efter din hjälp), Herre (Jahveh),
på morgonen kommer min bön till dig.
15Herre (Jahveh), varför kastar du bort min själ (mitt liv)?
Varför gömmer du ditt ansikte för mig?
16Jag är bedrövad och vid dödens gräns sedan min ungdom,
jag har burit din skräck, jag är förtryckt.
17Din brinnande vrede har gått över mig,
din plötsliga skräck (hebr. biotim) har skurit av mig.
18Den kommer runt omkring mig som vatten hela dagen,
den omger mig helt och hållet.
19De jag älskar och mina följeslagare har du flyttat långt bort från mig,
och mina vänner till mörkret.
Nu markerat:
Psaltaren 88: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln