Första Samuelsboken 14
14
1och en dag sade Jonatan, Sauls son, till sin väpnare: »Kom så tar vi oss över till filisteernas postering på andra sidan!« Men till sin far sade han ingenting. 2Saul hade slagit sig ner i utkanten av Giva under granatäppelträdet på tröskplatsen. Hans truppstyrka uppgick till omkring 600 man. 3Efoden bars av Achia, som var son till Achituv, bror till I-Kavod, son till Pinechas, son till Eli, Herrens präst i Shilo.
Ingen lade märke till att Jonatan var borta. 4På ömse sidor om det pass som han måste ta sig igenom för att nå fram till den filisteiska posteringen låg två branta klippor, som hette Boses och Sene. 5Den ena reste sig på nordsidan, närmast Mikmas, den andra på sydsidan, närmast Geva. 6Jonatan sade till väpnaren: »Låt oss gå över till de där oomskurna hedningarna! Kanske hjälper oss Herren — han kan ge seger lika lätt genom få som genom många.« 7Väpnaren svarade: »Gör som du vill. Jag gör som du.« — 8»Då går vi över till dem«, sade Jonatan, »och ser till att vi blir upptäckta. 9Om de då säger att vi inte skall röra oss förrän de hunnit ner till oss, så stannar vi där vi är och klättrar inte upp till dem. 10Men om de säger åt oss att komma upp, så gör vi det, för det är tecknet på att Herren har lämnat dem i vår hand.«
11När nu de båda blev synliga från posteringen sade filisteerna: »Ser man på, nu kryper hebreerna fram ur sina hål!« 12Och de ropade ner till Jonatan och hans väpnare: »Kom upp hit, så skall vi visa er!« Då sade Jonatan till väpnaren: »Följ mig! Herren har gett dem i Israels hand.« 13Jonatan klättrade upp, följd av väpnaren. Filisteerna föll för Jonatans hugg, och väpnaren kom efter och gav dem dödsstöten. 14I detta första angrepp fällde de omkring tjugo man på en sträcka av en halv plogfåras längd. 15I lägret nere på fältet och bland folket spred sig förfäran; också posteringen och plundringsstyrkan greps av panik. Marken skalv. Gud slog dem med skräck.
16Från Giva i Benjamins område såg Sauls spanare att fiendelägret var i upplösning och att alla sprang om varandra. 17Saul lät då räkna sitt folk för att se vilka som var frånvarande, och det visade sig att Jonatan och hans väpnare saknades. 18Saul uppmanade nu Achia att ta fram efoden — det var alltså han som den gången bar efoden inför Israel. 19Men medan Saul talade med prästen tilltog larmet i filisteernas läger alltmer. »Låt det vara«, sade Saul till prästen, 20och i samlad trupp skyndade han och alla som var med honom till stridsplatsen. Där vände filisteerna vapnen mot varandra, och det rådde fullständigt kaos. 21Även de hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och hade dragit i fält på deras sida gick nu över till israeliterna under Saul och Jonatan. 22Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergstrakter fick höra att filisteerna flydde, tog också de upp förföljelsen och gav sig in i striden. 23Så skänkte Herren seger åt Israel den dagen.
Sauls förbannelse drabbar Jonatan
Striderna fortsatte ända bortom Bet Aven, 24och israeliterna var hårt ansatta. Då band Saul folket med denna ed: »Förbannad den som äter före kvällen, innan jag har tagit hämnd på mina fiender.« Och ingen smakade något. 25[---] Ute på fälten fanns det honung, 26men när folket kom fram till bikakorna var det inte någon som vågade ta för sig, fastän det dröp av honung överallt. Så rädda var de för Sauls förbannelse. 27Men Jonatan hade inte hört att hans far hotade folket med förbannelse. Han sträckte fram sin stav och doppade spetsen i honungen och tog för sig av den, och hans ögon fick ny glans. 28Då sade en man i hären: »Din far har svurit en ed och förbannat var och en som äter något under dagen, och därför är alla utmattade.« — 29»Min far drar olycka över landet«, svarade Jonatan. »Se vilken glans mina ögon fick när jag smakade lite av honungen. 30Tänk då om folket i dag hade fått äta av det byte de tagit från fienden! Som det nu är har vi inte kunnat fullfölja segern över filisteerna.«
31Efter att den dagen ha fördrivit filisteerna från Mikmas ända till Ajalon var israeliterna svårt medtagna. 32De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33Saul underrättades om detta: »Folket syndar mot Herren och äter kött med blodet i.« Då sade han: »Ni har handlat orätt. Vältra nu fram en stor sten till mig 34och gå sedan runt bland folket och säg till att var och en leder hit sin oxe och sitt får. Här skall ni slakta och äta dem och inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet i.« När det blev natt kom alla dit med de djur som de hade fått tag i och slaktade dem där. 35Så byggde Saul ett altare åt Herren; detta var det första altare han byggde.
36Därefter tog Saul till orda: »Låt oss fortsätta att förfölja och plundra filisteerna i natt, ända tills det ljusnar. Vi skall inte låta en enda av dem slippa undan.« Folket sade: »Gör vad du finner bäst.« Då sade prästen: »Låt oss först träda fram inför Gud.« 37Och Saul frågade Gud: »Skall jag förfölja filisteerna? Lämnar du dem i Israels hand?« Men han fick inget svar den dagen. 38Saul lät då församla folkets hövdingar och sade till dem: »Undersök noga vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39Så sant Herren lever, han som ger seger åt Israel: den skyldige skall straffas med döden, om det så är min son Jonatan.« Men ingen sade något. 40Då sade Saul till israeliterna: »Ni skall stå på ena sidan, jag och min son Jonatan på den andra!« — »Gör vad du finner bäst«, sade de. 41Därefter sade Saul till Herren, Israels Gud: »Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim komma upp.« Då föll lotten på Jonatan och Saul, medan folket gick fritt. 42Saul sade: »Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.« Och lotten föll på Jonatan. 43»Tala om vad du har gjort«, sade Saul, och Jonatan svarade: »Jag smakade en droppe honung från spetsen av min stav. Jag är beredd att dö.« 44Saul svarade: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag bryter min ed: Jonatan, du måste dö!« 45Men folket ropade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har vunnit denna stora seger åt Israel! Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på hans huvud! Han har haft Gud med sig i det som han har gjort i dag.« Så friköpte folket Jonatan, och han slapp att dö. 46Saul drog sig tillbaka utan att förfölja filisteerna, och dessa återvände till sitt eget område.
Krig med grannfolken
47Sedan Saul hade kommit till makten i Israel förde han krig mot sina fiender i alla väderstreck, mot Moab, Ammon och Edom, mot kungen av Sova och mot filisteerna, och vart han vände sig hade han framgång. 48En stor bedrift utförde han då han slog amalekiterna och räddade Israel från deras plundringståg.
49Sauls söner hette Jonatan, Jishjo och Malki-Shua. Den äldsta av hans båda döttrar hette Merav och den yngsta Mikal. 50Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Befälhavaren för hans krigsmakt hette Avner och var son till hans farbror Ner. 51Kish, Sauls far, och Ner, Avners far, var båda söner till Aviel.
52Så länge Saul levde pågick häftiga strider med filisteerna, och varje tapper och krigsduglig man som han träffade på tog han i sin tjänst.
Nu markerat:
Första Samuelsboken 14: B2000
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Svenska Bibelsällskapet förvaltar upphovsrätten för Bibel 2000. Mer information på svenska finner du här: http://www.bibelsällskapet.se/om-oss/copyright/.