2 Korinthierbrevet 12
12
1Mig är ju icke nyttigt att berömma mig; dock vill jag nu komma till syner och Herrans uppenbarelser. 2Jag känner en man i Christo för fjorton år. Var han i lekamen, det vet jag icke, eller utan lekamen, vet jag ock icke; Gud vet det. Den samme vardt uppryckt intill tredje himmelen. 3Den samma mannen känner jag; om han i lekamen, eller utan lekamen var, det vet jag icke; Gud vet det. 4Han vardt uppryckt till Paradis, och hörde outsägeliga ord, hvilka ingen menniska säga må. 5Deraf vill jag berömma mig; men af mig sjelf vill jag intet berömma mig, utan af mine svaghet. 6Och om jag ville berömma mig; så gjorde jag intet fåvitskliga; ty jag ville säga sanningen; men jag hafver det likväl fördrag, på det ingen skall högre akta mig, än som han ser på mig, eller hörer af mig. 7Och på det att jag mig icke af de stora uppenbarelser förhäfva skulle, vardt mig gifven en påle i köttet, Satans ängel, den mig kindpusta skulle, på det jag icke skulle förhäfvas öfver måtton; 8För hvilka sak jag bad tre resor Herran, att han skulle komma ifrå mig. 9Och han sade till mig: Låt dig nöja åt mine nåd; ty min kraft är mägtig i de svaga. Derföre vill jag aldrahelst berömma mig af mine svaghet, på det Christi kraft skall bo i mig. 10Derföre är jag vid godt mod, i svaghet, i föraktelse, i nöd, i förföljelse, i ångest, för Christi skull; ty när jag svag är, så är jag stark. 11Jag är fåvitsk vorden med berömmelse; dertill hafven I nödgat mig; ty jag skulle varda prisad af eder, efter det jag icke är ringare än någor af de höga Apostlar, ändock jag är intet. 12Ty ens Apostels tecken äro ju skedd ibland eder, med allt tålamod; med tecken, och under, och mägtiga gerningar. 13Uti hvad del hafven I varit ringare än de andra församlingar? Annat än det, att jag sjelf intet hafver varit eder till tunga. Förlåter mig den orätten. 14Si, jag är redebogen tredje reson komma till eder, och vill intet heller betunga eder; ty jag söker icke edart, utan eder; derföre att barnen skola icke draga tillhopa föräldromen, utan föräldrarna barnomen. 15Men jag vill ganska gerna utgifva mig, och utgifven varda för edra själar; ändå I litet älsken mig, den dock ganska mycket älskar eder. 16Men låter nu så vara, att jag intet hafver betungat eder: likväl, medan jag var listig, hafver jag fångat eder med list. 17Hafver jag beskattat eder med någrom, som jag hafver sändt till eder? 18Jag bad Titum, och sände med honom en broder. Hafver ock Titus beskattat eder? Hafve vi icke vandrat uti enom anda? Hafve vi icke vandrat i samma fotspåret? 19Åter, menen I att vi ursake oss för eder? Vi tale i Guds åsyn i Christo; men, mina käreste, allt detta sker eder till förbättring. 20Ty jag fruktar att, då jag kommer, må ske att jag finner eder icke såsom jag vill, och I finnen icke mig som I viljen; att der är i någon måtto trätor, nit, vrede, kif, förtal, örnatasslan, uppblåsning, uppror; 21Att jag återkommer, och min Gud betrycker mig när eder; och måste sörja öfver många, som tillförene syndat hafva, och icke hafva gjort bot för deras orenlighet, sköraktighet och otukt, som de bedrifvit hafva.
Nu markerat:
2 Korinthierbrevet 12: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in