Apostlagärningarna 2
2
1Och då Pingesdagen fullkomnad var, voro de alle endrägteliga tillsammans. 2Och vardt hastigt ett dön af himmelen, såsom ett mägtigt stort väder kommit hade; och uppfyllde allt huset, der de såto. 3Och dem syntes sönderdelada tungor, såsom af eld; och blef sittandes på kvar och en af dem. 4Och de vordo alle uppfyllde af den Helga Anda, och begynte till att tala med annor tungomål, efter som Anden gaf dem att tala. 5Så voro i Jerusalem boende Judar, gudfruktige män af allahanda folk, som under himmelen är. 6Då nu denna rösten skett hade, kom tillsammans mycket folk, och vordo förhäpne; ty de hörde dem tala kvar och en med sitt eget mål; 7Och vordo alle förskräckte, och förundrade sig, sägande emellan sig: Si, äro icke alle desse, som tala, Galileiske? 8Huru höre vi då hvar och en sitt tungomål, der vi uti födde äre? 9Parther och Meder, och Elamiter, och de som bo uti Mesopotamien, och i Judeen, och Cappadocien, Ponto och Asien; 10Phrygien och Pamphylien, Egypten, och i de Libye landsändar vid Cyrenen, och de utländningar af Rom; 11Judar och Proselyter, Creter och Araber; vi höre dem med våra tungor tala Guds dråpeliga verk. 12Och förskräckte de sig alle, och förundrade sig, sägande emellan sig: Hvad månn detta vilja vara? 13Och somlige gjorde gack af dem, och sade: Desse äro fulle med sött vin. 14Då stod Petrus upp, med de ellofva, och hof upp sin röst, och talade till dem: I Judiske män, och I alle som bon i Jerusalem; detta skall eder vetterligit vara, och anammer min ord uti edor öron; 15Ty desse äro icke druckne, såsom I menen; efter det är tredje timmen på dagen; 16Utan det är det som sagdt är genom Propheten Joel: 17Och det skall ske uti de yttersta dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta af minom Anda öfver allt kött; och edre söner och edra döttrar skola prophetera; och edre ynglingar skola se syner, och edre äldste skola drömma drömmar. 18Och öfver mina tjenare, och öfver mina tjenarinnor skall jag i de dagar utgjuta af minom Anda; och de skola prophetera. 19Och jag skall gifva under ofvan i himmelen, och tecken neder på jordene; blod och eld, och rökdamb. 20Solen skall vändas i mörker, och månen i blod, förr än den store och uppenbarlige Herrans dag kommer. 21Och skall ske, att hvar och en som åkallar Herrans Namn, han skall blifva salig. 22I män af Israel, hörer dessa orden: Jesum af Nazareth, den man, som när eder af Gudi bevisad är, med krafter, och under, och tecken, som Gud hafver gjort genom honom ibland eder; såsom I ock sjelfve veten. 23Honom, efter han af Guds betänkta råd och försyn utgifven var, hafven I tagit genom onda mäns händer, korsfäst och dödat. 24Den hafver Gud uppväckt, och lossat dödsens sveda; efter omöjeligit var, att han skulle behållas af honom. 25Ty David säger om honom: Jag hafver alltid föresatt Herran för min ögon; ty han är mig på högra handene, att jag icke skall rörd varda. 26Fördenskull är mitt hjerta gladt, och min tunga fröjdar sig; skall också mitt kött hvilas i förhoppning. 27Ty du öfvergifver icke mina själ i helvete, och tillstäder icke att din Helige skall se förgängelse. 28Du hafver mig kungjort lifsens vägar; du skall uppfylla mig med fröjd för ditt ansigte. 29I män och bröder, man må fritt tala med eder om den Patriarchen David; han är död och begrafven, och hans graf är när oss intill denna dag. 30Efter han nu var en Prophet, och visste att Gud hade lofvat honom med en ed, att han af hans länds frukt skulle efter köttet uppväcka Christum, till att sitta på hans säte; 31Såg han det framföreåt, och talade om Christi uppståndelse, att hans själ icke är öfvergifven uti helvete; icke heller hans kött hafver sett förgängelse. 32Denna Jesum hafver Gud uppväckt, der vi alle vittne till äro. 33Medan han nu med Guds högra hand upphöjd är, och löfte fått hafver af Fadrenom om den Helga Anda, hafver han utgjutit detta I nu sen och hören. 34Ty icke hafver David uppfarit i himmelen; men han säger: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand; 35Tilldess jag nedlägger dina ovänner dig till en fotapall. 36Så skall nu hela Israels hus veta förvisso, att denna Jesum, som I korsfäst hafven, hafver Gud gjort till en Herra och Christ. 37Då de detta hörde, fingo de ett styng i hjertat; och sade till Petrum, och till de andra Apostlarna: I män och bröder, hvad skole vi göra? 38Sade Petrus till dem: Görer bättring, och hvar och en af eder låte sig döpa i Jesu Christi Namn, till syndernas förlåtelse; och I skolen undfå den Helga Andas gåfvo. 39Ty eder är löftet gjordt, och edrom barnom, och allom dem som fjerran äro, hvilka Herren, vår Gud, härtill kallandes varder. 40Betygade han ock med mång annor ord, och förmanade dem, sägandes: Låter hjelpa eder ifrå detta onda slägtet. 41De som då gerna anammade hans tal, de läto sig döpa; och kommo till hopen, på den dagen, vid tretusend själar. 42Och blefvo de stadigt ståndande uti Apostlarnas lärdom, och i delaktighet, och i bröds brytelse, och i böner. 43Och en fruktan kom uppå hvarjo och ena själ; och mång under och tecken gjordes af Apostlarna. 44Och alle de, som trodde, voro tillsammans, och hade all ting menlig. 45Sina ägodelar och håfvor sålde de, och delade dem med alla, såsom hvar och en behöfde. 46Och hvar dag voro de stadigt och endrägteliga i templet; och bröto bröd här och der i husen, ätandes med hvarannan i fröjd; och lofvade Gud i deras hjertans enfaldighet. 47Och de hade ynnest när allt folket. Och Herren förökade hvar dag församlingen med dem som salige vordo.
Nu markerat:
Apostlagärningarna 2: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in