Job 6
6
1Job svarade, och sade: 2När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg, 3Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger. 4Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig. 5Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder. 6Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman? 7Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull. 8O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas; 9Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig; 10Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal. 11Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig? 12Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar. 13Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig. 14Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan. 15Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter. 16Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö. 17Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum. 18Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås. 19De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de. 20Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro. 21Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder. 22Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo? 23Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer? 24Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig. 25Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan? 26I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod. 27I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter. 28Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder. 29Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt. 30Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
Nu markerat:
Job 6: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in