Markus 9
9
1Och han sade till dem: Sannerliga säger jag eder, någre äro ibland dem som här stå, de der icke skola smaka döden, tilldess de få se Guds rike komma med kraft. 2Och efter sex dagar tog Jesus Petrum, Jacobum och Johannem till sig; och hade dem allena upp på ett högt berg afsides, och vardt förklarad för dem. 3Och hans kläder vordo klar, och ganska hvit såsom snö, att ingen färgare på jordene kan göra dem så hvit. 4Och dem syntes Elias med Mose, och de talade med Jesu. 5Då svarade Petrus, sägandes till Jesum: Rabbi, här är oss godt att vara; låt oss göra här tre hyddor, dig en, Mosi en, och Elie en. 6Men han visste icke hvad han sade; ty de voro häpne vordne. 7Och en sky kom, som öfverskyggde dem; och en röst kom utaf skyn, och sade: Denne är min käre Son; honom hörer. 8Och i det samma som de sågo sig om, sågo de ingen vara der när dem, utan allena Jesus. 9Men då de gingo neder af berget, böd han dem, att de skulle ingom säga hvad de sett hade, förr än menniskones Son vore uppstånden ifrå de döda. 10Och de behöllo det ordet när sig, och befrågade emellan sig, hvad det skulle vara, att han sade: uppstå ifrå de döda. 11Och de sporde honom, sägande: Hvad är det, som de Skriftlärde säga, att Elias måste komma först? 12Men han svarade, och sade till dem: Elias skall ju komma först, och sätta all ting i lag igen; och att menniskones Son skall mycket lida, och föraktad varda, såsom skrifvet är. 13Men jag säger eder: Elias är kommen, och de gjorde honom allt det de ville, såsom skrifvet var om honom. 14Då han kom till sina Lärjungar, såg han mycket folk omkring dem, och de Skriftlärda disputerande med dem. 15Och straxt allt folket såg honom, vordo de häpne; och lupo till och helsade honom. 16Och han sporde de Skriftlärda: Hvad disputeren I med dem? 17Och en af folket svarade, och sade: Mästar, jag hafver haft min son hit till dig, den der hafver en stum anda; 18Och då han tager honom fatt, far han illa med honom; och han fradgas, och gnisslar med sina tänder, och förtvinar. Jag talade med dina Lärjungar, att de skulle drifva honom ut; och de kunde icke. 19Då svarade han honom, och sade: O I otrogna slägte; huru länge skall jag vara när eder? Huru länge skall jag lida eder? Leder honom hit till mig. 20Och de ledden fram till honom. Då anden fick se honom, straxt for han illa med honom; och föll neder på jordena, och välte sig, och fradgades. 21Då sporde han hans fader till: Huru länge är, sedan detta kom honom uppå? Då sade han: Utaf barndom. 22Och han hafver ofta kastat honom i elden, och i vattnet, att han måtte förgöra honom; men förmår du något, så varkunna dig öfver oss, och hjelp oss. 23Jesus sade till honom: Om du tro kan; all ting äro möjelig honom, som tror. 24Och straxt ropade drängens fader, med gråtande tårar, sägandes: Herre, jag tror; hjelp mina otro. 25När Jesus såg, att folket lopp till med, näpste han den orena andan, och sade till honom: Du ande, döfver och dumbe, jag bjuder dig, gack ut af honom, och gack intet mer härefter in uti honom. 26Så ropade anden, och for ganska illa med honom, och gick ut. Och han vardt som han hade varit död; så att månge sade: Han är död. 27Då tog Jesus honom vid handena, och reste honom upp; och han stod upp. 28Och när han kom hem i huset, frågade hans Lärjungar honom afsides: Hvi förmådde icke vi utdrifva honom? 29Sade han till dem: Detta slägtet kan med ingen ting utfara, utan med bön och fasto. 30Och de gingo dädan, och vandrade genom Galileen; och han ville icke, att någor skulle vetat. 31Ty han underviste sina Lärjungar, och han sade till dem: Menniskones Son skall varda öfverantvardad i menniskors händer, och de skola döda honom; och då han är dödad, skall han på tredje dagen uppstå. 32Men de förstodo intet hvad han sade, och torde icke spörja honom. 33Så kom han till Capernaum; och när han var kommen i huset, sporde han dem: Hvad handladen I eder emellan i vägen? 34Men de tigde; förty de hade handlat emellan sig i vägen, hvilken af dem ypperst var. 35Och då han hade satt sig, kallade han de tolf, och sade till dem: Hvilken som vill den främste vara, han skall vara ytterst af allom, och allas tjenare. 36Och så tog han ett barn, och ställde det midt ibland dem. Och då han hade tagit det i sin famn, sade han till dem: 37Hvilken som anammar ett sådant barn i mitt Namn, han anammar mig; och hvilken mig anammar, han anammar icke mig, utan honom som mig sändt hafver. 38Men Johannes svarade honom, sägandes: Mästar, vi sågom en utdrifva djeflar uti ditt Namn, och han följer oss icke; och vi förböde honom det, efter han icke följer oss. 39Då sade Jesus: Förbjuder honom icke; ty ingen är den som gör krafter i mitt Namn, som snarliga kan tala ondt på mig; 40Förty den der icke är emot oss, han är med oss. 41Men hvilken som gifver eder dricka en bägare vatten, i mitt Namn, derföre att I Christo tillhören, sannerliga säger jag eder, han skall ingalunda mista sin lön. 42Och hvilken som förargar en af de små, som tro på mig, bättre vore honom, att vid hans hals hängdes en qvarnsten, och han bortkastades uti hafvet. 43Nu, om din hand vore dig till förargelse, hugg henne af. Bättre är dig enhändtan ingå uti lifvet, än att du hafver två händer, och far till helvetet, uti evig eld; 44Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes. 45Och om din fot vore dig till förargelse, hugg honom af. Dig är bättre, att du ingår uti lifvet halter, än att du hafver två fötter, och varder kastad till helvetet, uti evig eld; 46Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes. 47Och om ditt öga vore dig till förargelse, rif det ut. Bättre är dig, att du enögder ingår uti Guds rike, än att du skulle hafva tu ögon, och bortkastas i helvetes eld; 48Der deras matk icke dör, och elden icke utsläckes. 49Ty hvar och en måste med eld saltad varda, och allt offer måste med salt saltas. 50Salt är ett godt ting; hvar nu saltet mister sin sälto, hvarmed skall man salta? Hafver salt uti eder, och hafver frid emellan eder inbördes.
Nu markerat:
Markus 9: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in