Psaltaren 89
89
1En undervisning Ethans, dens Esrahitens. 2Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte; 3Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes. 4Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit: 5Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. Sela. 6Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling. 7Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara? 8Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro. 9Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig. 10Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig. 11Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm. 12Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är. 13Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn. 14Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand. 15Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte. 16Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus. 17De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara. 18Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn. 19Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung. 20På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket. 21Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo. 22Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom. 23Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom; 24Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga. 25Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda. 26Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna. 27Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper. 28Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene. 29Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva. 30Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar. 31Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra; 32Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla; 33Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor. 34Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela. 35Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är. 36Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David; 37Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen. 38Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. Sela. 39Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda. 40Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena. 41Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas. 42Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden. 43Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar. 44Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene. 45Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena. 46Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. Sela. 47Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld? 48Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva? 49Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? Sela. 50Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver? 51Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom; 52Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda. Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.
Nu markerat:
Psaltaren 89: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in