1 Korintierbrevet 13:1-13

Om jag har fått förmågan att tala andra språk, både människors och änglars, men inte visar kärlek, då liknar jag en gonggong eller en skrällande cymbal. Om jag har fått profetians gåva och känner till alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting. Om jag ger allt jag äger till de fattiga, och låter mig brännas på bål, men inte har kärlek, då har jag ändå inte gjort något av värde. Kärleken är tålmodig och mild. Kärleken är inte avundsjuk, skrytsam eller högmodig. Den är inte oförskämd eller självisk. Den ilsknar inte till, och den är inte långsint. Den gläds inte över någon orätt utan finner sin glädje i sanningen. Den ger inte upp. Den tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. Kärleken upphör aldrig. Men den profetiska gåvan ska förgå, tal av andra språk tystna, och kunskapen ska förgå. Vår kunskap är bristfällig, och den profetiska gåvan likaså. Men när det fullkomliga kommer, då förgås det bristfälliga. När jag var barn talade och tänkte och resonerade jag som ett barn, men sedan jag blev vuxen lämnade jag det barnsliga. Nu ser vi bara en suddig spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap bristfällig, men då ska jag ha fullständig kunskap, så som jag själv är fullständigt känd. Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre. Men av dem är kärleken störst.