Apostlagärningarna 23:1-22

När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen. Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?” ”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.’ ” Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.” Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta. De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.” Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen. På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.” Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Över fyrtio män deltog i konspirationen och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.” Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.” Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.” Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?” Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.” Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.