Apostlagärningarna 23:1-22
Apostlagärningarna 23:1-22 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete ända till i dag." Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att de skulle slå Paulus på munnen. Men Paulus sade till honom: "Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg. Här sitter du för att döma mig efter lagen och så befaller du i strid mot lagen att de skall slå mig." De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: "En ledare för ditt folk skall du inte förbanna."" Eftersom Paulus visste att en del av dem var sadduceer och en annan del fariseer, ropade han i Rådet: "Bröder, jag är farisé och son till fariseer. Och när jag nu står inför rätta, är det på grund av hoppet om de dödas uppståndelse." Då han sade det, utbröt en strid mellan fariseerna och sadduceerna, och de församlade delade sig i två läger. - Sadduceerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna bekänner sig till allt detta. - Det blev ett väldigt skrikande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat med honom." Striden blev nu så häftig att befälhavaren fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. Följande natt kom Herren till honom och sade: "Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom." När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka, förrän de hade dödat Paulus. Det var mer än fyrtio män som hade sammansvurit sig, och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. Därför skall ni nu tillsammans med Stora rådet anhålla hos befälhavaren att han skickar ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Själva står vi då beredda att döda honom, innan han kommer fram." Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "För den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." Officeren förde honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har något att berätta för dig." Befälhavaren tog honom vid handen, förde honom åt sidan och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de skall utreda hans sak närmare. Men låt dem inte övertala dig. Mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom, och de har svurit en ed att inte äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står nu färdiga och väntar på att du skall säga ja till deras anhållan." Befälhavaren lät den unge mannen gå sedan han uppmanat honom att inte tala om för någon att han hade berättat detta för honom.
Apostlagärningarna 23:1-22 Nya Levande Bibeln (BSV)
När Paulus kom in, tittade han rådsmedlemmarna rakt i ögonen och sa sedan: "Bröder, jag har alltid levt mitt liv med ett gott samvete inför Gud." Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen. Men Paulus sa till honom: "Gud ska slå dig, som ägnar dig åt sådan dubbelmoral! Här sitter du för att döma mig efter Moses lag, och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig." De som stod bredvid Paulus sa då till honom: "Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?" "Förlåt mig bröder", svarade Paulus, "jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju i Skriften: 'Du ska inte förbanna den som är ledare för ditt folk.' " Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer, medan andra var fariseer. Han ropade därför: "Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag, därför att jag tror att de döda kommer att uppstå igen." Detta delade genast rådet i två grupper som började bråka med varandra. Saddukeerna tror nämligen inte att de döda ska uppstå igen eller att det finns änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. Alla i rådet skrek i munnen på varandra och några laglärare från fariseernas parti ställde sig upp och försvarade Paulus. "Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel", protesterade de högljutt. "Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom." Men grälet blev bara värre och värre, och männen ryckte och slet i Paulus från alla håll. Till slut fick kommendanten ge order till sina soldater att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen, eftersom han var rädd att de skulle slita honom i stycken. När det sedan blev natt visade sig Herren Jesus för Paulus och sa: "Var inte rädd! På samma sätt som du har berättat om mig här i Jerusalem måste du också berätta om mig i Rom." Nästa morgon samlades mer än 40 judiska män och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Sedan gick de till översteprästerna och folkets ledare och sa: "Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. Be därför kommendanten att han låter Paulus ställas inför rådet igen. Säg till honom att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit." Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus, som genast kallade till sig en officer och sa: "Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom." Officeren gick då till kommendanten och förklarade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig." Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: "Vad är det du har att berätta?" Paulus systerson förklarade genast: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. Men låt dem inte få som de vill, för mer än 40 män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja." Kommendanten varnade honom då och sa: "Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig", och sedan lät han honom gå.
Apostlagärningarna 23:1-22 Karl XII 1873 (SK73)
Då såg Paulus på Rådet, och sade: I män och bröder, jag hafver vandrat för Gudi uti ett godt samvet, allt intill denna dag. Då böd den öfverste Presten Ananias dem som der när stodo, att de skulle slå honom på munnen. Då sade Paulus till honom: Gud skall slå dig, du hvitmenada vägg. Sitter du och skall döma mig efter lagen, och bjuder slå mig emot lagen? Och de der när stodo sade: Bannar du Guds öfversta Prest? Då sade Paulus: Jag visste icke, käre bröder, att han var öfverste Prest; ty det är skrifvet: Du skall icke banna dins folks öfversta. Och efter Paulus väl visste, att en part af dem voro Sadduceer, och annan parten Phariseer, ropade han inför Rådet: I män och bröder, jag är en Pharisee, och en Pharisees son; jag varder dömder för hoppet och de dödas uppståndelses skull. Och då han det sagt hade, vardt en tvedrägt emellan de Phariseer och de Sadduceer; och hopen vardt söndrad. Ty de Sadduceer säga, att ingen uppståndelse är, och ingen Ängel, och ingen Ande; men de Phariseer bekänna båda. Och så vardt ett stort rop. Och de Skriftlärde af det Phariseiska parti stodo upp, och begynte kämpas, och sade: Vi finnom intet ondt med den mannen; om så kan hända, att Anden hafver talat med honom, eller en Ängel, så låt oss icke strida emot Gud. Och efter det begynte varda ett stort upplopp, fruktade öfverste höfvitsmannen, att de skulle sönderslita Paulum, och lät krigsknektarna gå ned, och rycka honom bort ifrå dem, och föra honom i lägret. Om nattena derefter stod Herren när honom, och sade: Var vid ett godt mod, Paule; ty såsom du hafver vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom. Då dager vardt, slogo sig tillhopa någre af Judarna, och förbannade sig, att de varken äta eller dricka skulle, tilldess de hade dräpit Paulum. Och voro mer än fyratio män, som så hade svorit sig tillhopa. Desse gingo till de öfversta Presterna, och till de äldsta, och sade: Vi hafve, vid förbannelse, bepligtat oss sjelfva ingenting smaka, tilldess vi hafve dräpit Paulum. Så mån I nu förkunna öfversta höfvitsmannenom och Rådet, att han hafver honom fram för oss i morgon, lika som vi ville få veta något vissare om honom; men förr än han kommer fram, äre vi redo till att dräpa honom. Då Pauli systerson hörde sådana försåt, kom han, och gick in i lägret, och bådade det Paulo. Då kallade Paulus till sig en af de underhöfvitsmän, och sade: Haf denna ynglingen bort till öfversta höfvitsmannen; ty han hafver något undervisa honom. Och han tog honom med sig, och hade honom till öfversta höfvitsmannen, och sade: Paulus, som bunden är, kallade mig till sig, och bad att jag skulle hafva denna ynglingen till dig, som något hafver säga dig. Då tog öfversta höfvitsmannen honom vid handena, och gick afsides med honom, och frågade honom: Hvad är det som du hafver undervisa mig? Då sade han: Judarna hafva samfällt sig att de vilja bedja dig, att du skall i morgon låta Paulum komma ut för Rådet, såsom de ville utfråga något vissare om honom. Men lyd dem intet; ty mer än fyratio män af dem vilja vara i försåt för honom, de sig förbannat hafva, att de icke skola äta eller dricka, tilldess de hafva dräpit honom; och nu äro de redo, och vänta att du det utlofva skall. Sedan lät öfversta höfvitsmannen ynglingen gå sina färde, och böd honom att han för ingom säga skulle, att han honom sådant undervist hade
Apostlagärningarna 23:1-22 Svenska 1917 (SVEN)
Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, allt intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott samvete.» Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom, att de skulle slå honom på munnen.Joh. 18,22 f. Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenade vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!»3 Mos. 19,15, Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?» Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var överstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk skall du icke tala onda ord.'» Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»Apg. 4,1 f. 24,15, Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad. Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna bekänna sig tro på både det ena och det andra.Matt. 22, Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med honom.»Apg. 5,39. 22,17 f. 25, Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och rycka honom undan dem och föra honom till kasernen. Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom.» När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän de hade dräpt Paulus. Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig. Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi hava dräpt Paulus.Joh. 16, Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.» Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade hört. Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom, och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en underrättelse att lämna honom.» Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.» Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna mig?» Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om honom. Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras begäran.» Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.
Apostlagärningarna 23:1-22 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete intill denna dag." Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid honom att slå Paulus över munnen. Men Paulus sade till honom: "Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig." De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna ." Paulus visste att en del av dem var saddukeer och de andra fariseer, så han ropade i Rådet: "Bröder! Jag är farisé och son till fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här inför rätta." När han sade detta blev det strid mellan fariseerna och saddukeerna, och de församlade splittrades i två läger. (Saddukeerna lär nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna erkänner allt detta.) Det blev ett väldigt ropande, och några av de skriftlärda från fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat till honom?" Striden blev så häftig att befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, och han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. På natten stod Herren hos honom och sade: "Var frimodig! Så som du vittnat om mig i Jerusalem, måste du vittna även i Rom." När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Det var mer än fyrtio man som var med i den sammansvärjningen. De gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. Nu kan ni tillsammans med Rådet meddela befälhavaren att han ska skicka ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Vi står redo att döda honom innan han kommer fram." Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "Ta den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." Officeren tog med honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har visst något att berätta för dig." Befälhavaren tog hans hand, gick avsides med honom och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de ska utreda hans sak närmare. Men låt dem inte övertala dig, för mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom. De har svurit en ed att varken äta eller dricka förrän de dödat honom, och nu står de och väntar på att du ska säga ja till deras begäran." Befälhavaren skickade i väg den unge mannen med uppmaningen: "Tala inte om för någon att du har avslöjat det här för mig."
Apostlagärningarna 23:1-22 nuBibeln (NUB)
När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen. Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?” ”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.’ ” Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.” Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta. De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.” Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen. På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.” Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Över fyrtio män deltog i konspirationen och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.” Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.” Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.” Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?” Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.” Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.
Apostlagärningarna 23:1-22 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Paulus fäste ögonen på Stora rådet [på de 71 samlade medlemmarna] och sa: ”Bröder, jag har levt inför Gud (som en Guds medborgare) med rent samvete (gott uppsåt) intill denna dag.” [Paulus har varit trogen sin övertygelse, se Fil 3:6Heb 10:221 Tim 1:12-15.] Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid Paulus att slå honom på munnen [för att tysta honom och markera den hädelse han nyss uttalat]. [Då som nu är en anklagad person oskyldig ända tills han förklarats skyldig. Att då straffa Paulus innan han var dömd var emot lagen, se 4 Mos 19:15. Jesus blev också slagen på munnen, se Joh 18:22-23. Ananias var överstepräst från 48 e.Kr. till omkring 58 e.Kr. Ananias var känd för att ta mutor och förskingra offrade medel. År 52 e.Kr. blev han sänd till Rom av Syriens ståthållare Quadratus för att utfrågas inför kejsaren Claudius gällande våldsamheter han beordrat. Hans pro-romerska politik gjorde honom illa omtyckt av hans landsmän. Han blev brutalt mördad under en judisk revolt 66 e.Kr.] [Paulus använder samma ord ”slå” när han svarar. Han förbannar inte Ananias, men han uttalar en dom över honom.] Då sa Paulus till honom: ”Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg [hycklare]! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig.” [Jesus använde liknande uttryck om vitkalkade gravar för att beskriva fariséernas hyckleri och religiösa skådespel, se Matt 23:27. Se även Hes 13:10-16.] De som stod bredvid [som blivit uppmanade att slå honom] frågade: ”Förolämpar du Guds överstepräst?” Paulus svarade: ”Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet [i 2 Mos 22:28]: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna.” [Det är möjligt att Paulus talar ironiskt att han inte visste att en överstepräst kunde agera så mot lagen. Det var inte ovanligt att använda ironi, se 1 Kor 4:8-131 Kung 18:27. Det kan också vara så att han inte vet vem som är överstepräst, då Paulus har varit borta från Jerusalem under tio års tid. Under religiösa ceremonier bar översteprästen speciella kläder, men här i detta extrainkallade möte som den romerska befälhavaren sammankallat var det troligen inget som särskilde översteprästen. Det kan också varit så att någon annan ledde själva mötet. Ett annat förslag är att Paulus såg dåligt, men eftersom han nyligen tittat noga på dem är det inte troligt, se vers 1. Att Ananias är den som befaller dem som står närmast Paulus att slå honom, talar för att Paulus måste förstått att han var någon form av ledare. Även Lukas som skriver ner denna berättelse identifierar Ananias som överstepräst.] Paulus visste att en del av dem var saddukéer och de andra fariséer, så sa han med hög röst i Rådet: ”Bröder! Jag är farisé och son till fariséer. Jag står inför rätta här på grund av hoppet om de dödas uppståndelse (anledningen till rättegången är att jag tror på uppståndelsen och ett evigt liv).” När han sa detta utbröt en hetsig diskussion mellan fariséerna och saddukéerna, och de församlade delades i två läger. Saddukéerna [som var i majoritet i Sanhedrin] säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariséerna erkänner [sin tro på] allt detta. Ett stort uppror (tumult) startade, och några av dem som tillhörde fariséernas parti stod upp och argumenterade för sin sak [de dödas uppståndelse]. De sa: ”Vi ser inget ont (fel) hos denne man. Men om en ande har talat med honom eller en ängel ...” [Meningen avslutats inte och är en s.k. aposiopesis. Antagligen blir det sådant tumult att fariséerna avbryts mitt i sitt anförande.] Diskussionen (striden) blev allt häftigare, befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, så han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen [Antoniaborgen]. [Enligt romersk lag fanns det tre olika häktningsförfaranden: - Custodia publica – allmänt häkte i fängelsehålor. Paulus och Silas var i sådant förvar i Filippi, se Apg 16:24. - Custodia libera – fri under uppsikt. Högre uppsatta kunde få denna typ av häktesorder. - Custodia militaris – häktad under militär uppsikt. En soldat avdelades för att vakta fången med sitt liv. Hans vänstra hand var kedjad till fångens högra hand. Fången hölls ofta i soldaternas kasern, men kunde ibland få bo i ett eget hus men under uppsikt av sin vakt, vilket var fallet för Paulus under hans första fångenskap i Rom. Under de två åren i Caesarea verkar Paulus också haft handbojor, se Apg 26:29. Här i Antoniaborgen hölls Paulus i Custodia militaris.] Under natten kom Herren [Jesus själv] och stod bredvid Paulus och sa: ”Var vid gott mod (var inte rädd), Paulus, du har troget vittnat om mig i Jerusalem, och på samma sätt ska du också göra i Rom.” [Jesus besöker Paulus som sitter fängslad i Antoniaborgen. Kallelsen som blev tydlig i Efesos, se Apg 19:21, och som bekräftats av Anden flera gånger, se Apg 21:421:11-14, bekräftas nu på nytt av Jesus själv.] När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka [någonting] förrän de hade dödat Paulus. Det var mer än fyrtio man som var med i den sammansvärjningen. De gick till översteprästerna och de äldste och sa: ”Vi har svurit en strikt ed (som involverar en gudomlig förbannelse) att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. Nu kan ni tillsammans med Rådet meddela befälhavaren att han ska skicka ner Paulus till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Vi står redo att döda honom innan han kommer fram.” [Kanske var det samma judar från Efesos som startade upploppet några dagar tidigare, se Apg 21:27, som gått samman för att döda Paulus. Ordet för ”ed” som används här är inte det vanliga ordet utan är ett starkare uttryck som ordagrant betyder ”att förbanna”. Denna typ av ed kunde lyda: ”Låt Gud straffa och förbanna oss om vi inte uppfyller detta löfte.”] Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. Då kallade Paulus till sig en av officerarna (centurionerna) och upplyste honom: ”Ta den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom.” Officeren tog med honom till befälhavaren och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har visst något att berätta för dig.” Befälhavaren tog hans hand [vilket antyder att Paulus systerson var i yngre tonåren], gick avsides med honom och frågade: ”Vad är det du vill rapportera till mig?” Han svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de ska utreda hans sak närmare. Men låt dem inte övertala dig, för mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom. De har svurit en ed att varken äta eller dricka förrän de dödat honom, och nu står de och väntar på att du ska säga ja till deras begäran.” Befälhavaren skickade i väg den unge mannen med uppmaningen: ”Tala inte om för någon att du har avslöjat det här för mig.”
Apostlagärningarna 23:1-22 Bibel 2000 (B2000)
Paulus såg på rådet och sade: »Mina bröder. Jag har alltid, intill denna dag, tjänat Gud med gott uppsåt.« Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att slå Paulus över munnen. Men Paulus sade till honom: »Gud skall slå dig, din vitmenade vägg! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men mot lagen befaller du dem att slå mig.« — »Förolämpar du Guds överstepräst!« sade de som stod bredvid. Paulus svarade: »Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna. « Eftersom Paulus visste att en del av dem var saddukeer och en annan del fariseer höjde han rösten och sade till rådet: »Mina bröder, jag är farisé och mina fäder var fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta.« När han sade så utbröt ett gräl mellan fariseerna och saddukeerna, och man delade sig i två läger. Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. Det blev ett väldigt ropande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och hävdade sin åsikt, och de sade: »Vi kan inte finna att den här mannen har gjort något ont. Tänk om en ande har talat till honom, eller en ängel.« Grälet blev så häftigt att kommendanten fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han kallade ner vaktstyrkan för att rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till fästningen. På natten kom Herren till honom och sade: »Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom.« Nästa morgon höll judarna ett möte och svor att varken äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. Det var mer än fyrtio män som deltog i denna sammansvärjning, och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi har svurit en ed att inte röra mat eller dryck förrän vi har dödat Paulus. Ni skall därför nu tillsammans med det övriga rådet lämna in en anmälan till kommendanten, så att han skickar ner Paulus till er; säg att ni vill undersöka hans fall närmare. Vi står färdiga att döda honom innan han kommer fram.« Paulus systerson hade emellertid varit där och fått reda på detta bakhåll, och han gick till Paulus i fästningen och talade om det. Paulus kallade på en av officerarna och sade: »För den här ynglingen till kommendanten, han har något att berätta.« Officeren tog honom till kommendanten och sade: »Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig, för han har något att säga dig.« Kommendanten tog ynglingen vid handen och gick avsides med honom och frågade: »Vad är det du vill berätta för mig?« Han svarade: »Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till rådet i morgon, för att de skall få utreda hans fall närmare. Men gå inte med på det, för mer än fyrtio av dem har planerat ett bakhåll och svurit att varken äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står färdiga och väntar bara på att du skall svara ja.« Kommendanten sade åt ynglingen att inte tala om för någon att han hade avslöjat detta och lät honom sedan gå.