Psaltaren 102:1-28

HERRE, hör min bön! Låt mitt rop om hjälp nå dig! Dölj dig inte för mig när jag är i nöd. Lyssna, och skynda dig att svara mig när jag ropar. För mina dagar försvinner som rök, och det brinner i mitt inre som en glöd. Mitt innersta är förtorkat, vissnat som gräs. Jag glömmer att äta min mat, och min suckan har gjort att jag magrat till bara skinn och ben. Jag är som en pelikan långt ute i vildmarken, som en uggla bland ruiner. Jag ligger vaken, jag är som en ensam fågel på taket. Mina fiender hånar mig dag efter dag och använder mig i svordomar. Jag äter aska som bröd och blandar min dryck med tårar, för din vredes och förbittrings skull. Du har gripit mig och stött bort mig. Mitt liv är som kvällsskuggan, jag vissnar som gräset. Men du, HERRE, regerar i evighet, och från generation till generation ska man komma ihåg dig. Du ska gripa in och visa nåd mot Sion. Nu är det dags att visa medlidande med det, nu har den tiden kommit. Dina tjänare älskar dess stenar, de lider av att se det ligga i grus. Folken ska frukta HERRENS namn och kungarna på jorden din härlighet, när HERREN bygger upp Sion på nytt och visar sig i sin härlighet. Han ska lyssna till de nödlidandes böner och inte förakta vad de ber om. Detta ska skrivas ner för kommande generationer, för att folk som han kommer att skapa ska prisa HERREN. För han blickar ner från sin heliga höjd, HERREN ser ner till jorden. Han hör den fångnes klagan och befriar de dödsdömda. HERRENS namn ska förkunnas i Sion och hans lov i Jerusalem, när folk och riken samlas för att tjäna honom. Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år. Han har förkortat min levnadstid. Jag säger: ”Min Gud, ryck inte bort mig mitt i livet, du som själv lever från generation till generation! För länge sedan lade du jordens grund, och himlarna är dina händers verk. De ska försvinna, men du består. De är alla som utslitna kläder som du byter ut, och de försvinner. Men du är densamme, och dina år ska aldrig ta slut.