Lukasevangeliet 18:1-14
Lukasevangeliet 18:1-14 Bibel 2000 (B2000)
Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: »I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’« Och Herren sade: »Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?« Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: »Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«
Lukasevangeliet 18:1-14 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna. "I en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. I samma stad fanns en änka, som gång på gång kom till honom och sade: Ge mig rätt inför min motpart. Till en tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök." Och Herren sade: "Hör vad den orättfärdige domaren säger. Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?" För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."
Lukasevangeliet 18:1-14 Nya Levande Bibeln (BSV)
En gång, när Jesus ville visa sina efterföljare hur viktigt det är att alltid be och inte ge upp, berättade han den här bilden för dem: "I en stad fanns det en domare, en ond man som inte visade respekt för vare sig Gud eller människor. I samma stad fanns också en änka som ständigt och jämt kom till honom och sa: 'Hjälp mig att få ut det jag ska ha av min motpart.' Under lång tid struntade han i henne, men till slut började hon gå honom på nerverna. Då sa han till sig själv: 'Visserligen brukar jag inte visa respekt för vare sig Gud eller människor, men den här kvinnan gör mig galen. Det är bäst jag ser till att hon får det hon har rätt till. Jag är trött på hennes ständiga tjat!' " Sedan sa Herren Jesus: "Om till och med en så ond och orättvis man som denna domare kan ge med sig, tror ni inte då att Gud vill ge rätt åt dem som tillhör honom, när de ber till honom dag och natt? Jo, jag försäkrar er att han inte ska låta dem vänta. Men frågan är: Kommer jag, Människosonen, att hitta någon som tror, den dag jag kommer tillbaka?" En annan gång vände sig Jesus till några som skröt med att de alltid följde Guds vilja och som såg ner på andra människor. Jesus berättade en bild för dem, och sa: "Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: 'Tack Gud för att jag inte är en syndare som alla andra, och särskilt inte som tullindrivaren där borta! Jag lurar inte någon, jag stjäl inte från andra, jag är inte otrogen i mitt äktenskap, jag fastar två gånger i veckan och jag ger Gud en tiondel av allt jag tjänar.' Men tullindrivaren stod på avstånd och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna för bröstet i förtvivlan och ropade: 'Gud, förlåt mig, jag är en syndare!' Och jag säger er, att det var han, och inte farisén, som gick hem skuldfri inför Gud! För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas."
Lukasevangeliet 18:1-14 Karl XII 1873 (SK73)
Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas; Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko; Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder. Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko; Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig. Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger. Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed? Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene? Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen: Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican. Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen. Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger. Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare. Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.
Lukasevangeliet 18:1-14 Svenska 1917 (SVEN)
Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de alltid borde bedja, utan att förtröttas. Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och ej heller hade försyn för någon människa. I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.' Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv: 'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har försyn för någon människa; likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig.'» Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här säger. Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem? Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?» Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra: »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan. Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan. Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar.' Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: 'Gud, misskunda dig över mig syndare.' -- Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
Lukasevangeliet 18:1-14 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid ska be utan att tröttna: "I en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. I samma stad fanns en änka som kom till honom gång på gång och sade: Ge mig rätt mot min motpart! En tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för människor ska jag ändå ge den här änkan rätt, eftersom hon är så besvärlig. Annars pinar hon till slut livet ur mig med sitt springande." Och Herren sade: "Hör vad den orättfärdige domaren säger. Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Han lyssnar tålmodigt till dem. Jag säger er: Han ska snart skaffa dem rätt. Men ska Människosonen finna tron på jorden när han kommer?" För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra berättade Jesus också denna liknelse: "Två personer gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre tullindrivare. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor: roffare, brottslingar, äktenskapsbrytare eller som den där tullindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag får in. Men tullindrivaren stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, utan slog sig mot bröstet och bad: Gud, förlåt en syndare som mig. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd."
Lukasevangeliet 18:1-14 nuBibeln (NUB)
En gång, när Jesus ville visa sina lärjungar hur viktigt det är att alltid be och inte ge upp, berättade han den här liknelsen för dem: ”I en stad fanns det en domare, som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns också en änka som ständigt och jämt kom till honom och sa: ’Hjälp mig att få ut det jag ska ha av min motpart.’ Under en tid struntade han i henne, men till slut sa han till sig själv: ’Visserligen fruktar jag inte Gud eller bryr mig om människor, men den här änkan har blivit för besvärlig. Det är bäst jag ser till att hon får det hon har rätt till. Annars sliter hon ut mig med sitt ständiga tjat.’ ” Sedan sa Herren: ”Hör vad denna orättfärdiga domare säger! Skulle då inte Gud vilja ge rätt åt sina utvalda, när de ber till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er att han snart ska ge dem deras rätt. Men kommer Människosonen att hitta någon tro på jorden när han kommer?” Till några som litade på sin egen rättfärdighet och som såg ner på andra människor berättade Jesus denna liknelse: ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: ’Tack Gud för att jag inte är som andra, de som stjäl, gör orätt och är otrogna i sitt äktenskap, eller som tullindrivaren där borta! Jag fastar två gånger i veckan och jag ger en tiondel av allt jag tjänar.’ Men tullindrivaren stod en bit bort och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna mot bröstet och ropade: ’Gud, var nådig mot mig syndare!’ Jag säger er att han var det, inte den andre, som gick hem rättfärdig. För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig ska upphöjas.”
Lukasevangeliet 18:1-14 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Och han [Jesus] berättade sedan en liknelse för att visa dem [lärjungarna] att det är nödvändigt att alltid be (tillbe, umgås med Gud) och inte tappa modet (inte ge upp; ordagrant: ”inte ge efter för ondska” – gr. me egkakeo). [Denna liknelse hör ihop med frågan om tiden innan Jesus kommer tillbaka i föregående stycke (Luk 17:22-37) och i avslutningen här då ”han kommer tillbaka”, se vers 8. En del av innehållet i bönerna är säkerligen ”Låt ditt rike komma”, se Luk 11:2. Bönen och det personliga umgänget med Gud är en nödvändighet för att inte ge upp, se också Luk 21:362 Kor 4:11 Tim 2:1.] Han sa: ”I en stad fanns en domare. Han fruktade inte Gud och hade ingen respekt för människor. [Han gjorde som han själv ville.] I samma stad fanns en änka som gång på gång kom till honom och sa: ’Hjälp mig att få rätt mot min motpart.’ Han vägrade under en lång tid, men till sist sa han till sig själv: ’Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för människor ska jag döma rättvist (ge henne rätt). Om jag inte gör det kommer hon alltid att besvära mig, och till sist ge sig på mig.’ ” [Ordagrant ”slå mig och ge mig en blåtira.”] Herren sa: ”Ni hör vad den orättfärdige domaren säger. Skulle då inte Gud [som är rättfärdig] ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Skulle han dröja länge innan han hjälpte dem? Jag säger er: Han ska snabbt (hastigt, plötsligt) ge dem rätt (hjälpa dem). Men frågan är, kommer Människosonen att finna tro [en sådan uthållig tro som änkan hade] här på jorden när han kommer?” [Denna liknelse är inte en jämförelse där Gud är som denne orättfärdige domare som kvinnan måste tjata på och hota, utan en kontrast. Om en orättfärdig domare till sist ger med sig, hur mycket mer ska då inte en rättfärdig och kärleksfull Gud bönhöra sina barn när de ber!] Jesus berättade också denna liknelse för några som var övertygade om att de själva var rättfärdiga samtidigt som de såg ner på alla andra: ”Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre var tullindrivare (publikan). Farisén stod och bad [högt] till (om, för) sig själv: ’Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor; tjuvar (svindlare), orättfärdiga, äktenskapsbrytare – eller som den där [illa ansedda] tullindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.’ [Den judiska seden var att be stående och uttala orden, se Mark 11:25Matt 6:5-7. Det var vanligt att rättrogna judar fastade på måndagar och torsdagar. Prepositionen ”till” i vers 11 (gr. pros) kan också översättas ”om” eller ”för”. Den hör antingen ihop med hur han stod eller hur han bad. Kanske ansåg han sig förmer och stod och ”bad för sig själv”. Utifrån sammanhanget och hans arroganta bön, är det troligare att prepositionen beskriver hur han bad. Han bad ”om” sig själv, eller ännu värre ”till” sig själv genom att prisa sin egen godhet.] Men tullindrivaren stod på avstånd och ville inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och sa: ’Gud, var nådefull mot mig, jag är en syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, inte farisén. För alla som upphöjer sig själva ska bli förödmjukade, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.”