Helige Ande - är vi lättantändliga eller lättsläcktaSmakprov

Guds eld i Jesus

För vissa var det en plats av tillbedjan. För andra var det en plats för affärer för att försörja sig med alla nödvändiga medel. Men för Sonen var det hans Fars hus — helig mark och en plats för bön för nationernas frälsning, helande och befrielse. Så ut kom piskan mot myntväxlarna, tjuvarna och de som utnyttjade andra, vilket gjorde fariséerna rasande och riskerade hans liv. Men då Faderns ära stod på spel och när det gällde nationers befrielse, skrattade han åt döden eftersom det var värt det. Han var beredd att gå till korset om han var tvungen. Vilken passion!

Vi människor upplever Guds eld som passion — samma typ av passion vi såg i Jesus. Kanske var han inte bara passionerad i sina ord. När Jesus gick upp till Jerusalem för sista gången, läser vi att han gick före sina lärjungar. De såg hur målmedvetet han gick mot korset (Mark 10:32, SKB). Varför? På något sätt var elden i hans själ uppenbar på sättet han gick.

När de kom fram såg Jesus hur templet skändades. Då såg lärjungarna ytterligare bevis på hans passionerade känslor. Hans reaktion förvandlade honom till en stor ikon. Lärjungarna blev påminda om orden i Psalm 69:10: ”Brinnande iver för ditt hus har förtärt mig...” Men det var en ilska som föddes i kärlek, inte i kallt raseri. Jesus var inte en hysterisk fanatiker. Han älskade sin Fars hus, det var allt. Hans önskan var att få se människor tillbe i frihet och glädje där. Men kommersialismen i templet hade förstört allt detta. Hans hjärta flödade över som en vulkan. Den helige Andes eld i hans själ drev honom att rena templet.

Barnen, de blinda och de lama stannade dock kvar och han botade dem (Matteus 21:14-16). Det var det han hade velat göra från början, och det var anledningen till att hans ilska uppnådde en värme likt en brinnande ugn. Hans upprördhet siktade på glädje. Han lyckades — det slutade med att barnen sjöng: ”Hosianna, Davids son!”.