Johannes 3:22-36

Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden [Judéen], där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte. Johannes [Döparen] döpte också i Ainon, nära Salim [halvvägs mellan Galileen och Döda havet], för där fanns mycket vatten. Människor kom ständigt dit för att döpa sig. Johannes hade nämligen ännu inte blivit kastad i fängelse. [Matt 14:3-4Mark 1:14Luk 3:19-20] Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen. De kom till Johannes och sa: ”Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom.” Johannes [Döparen] svarade: ”En människa kan inte ta emot någonting, om det inte ges honom från himlen. Ni kan själva intyga att jag har sagt, jag är inte den Smorde (Messias), men jag är sänd framför (före, som en banbrytare för) honom. Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän [Johannes Döparen] som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant ’med lycka’) när han hör brudgummens röst. Detta är min glädje som nu har blivit fulländad. Det är nödvändigt att han måste bli större (viktigare, växa sig stor), medan jag blir mindre.” [Den sista delen, vers 31-36, kan vara en fortsättning på Johannes Döparens svar eller en sammanfattande kommentar av evangelisten med slutsatserna från berättelserna om Nikodemus och Johannes Döparen.] Han som kommer från ovan är över alla (är störst, har högsta rang), den som kommer från jorden tillhör jorden, och talar från jorden (talar från ett världsligt perspektiv, i jordiska termer). Han som är från himlen är över alla. Vad han har sett och hört vittnar han om, ändå tar ingen emot vad han säger (hans vittnesbörd). [Människor i allmänhet förkastade Jesu budskap.] Men den som tar emot hans vittnesbörd bekräftar att Gud är sann (älskar sanningen och talar alltid sanning, kan inte ljuga). För den som Gud har sänt talar ord från Gud [gr. rhema, specifika ord levandegjorda av den helige Ande], Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått [utan överflödande, obegränsat]. Fadern älskar Sonen och har gett allt i hans hand (auktoritet). Den som tror på (lutar sig mot, förlitar sig på) Sonen har evigt liv [äger redan nu Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Men den som är olydig (vägrar att hörsamma) [aldrig vill låta sig övertygas om att efterfölja] Sonen kommer inte (aldrig; inte heller) att se (uppleva) livet, utan Guds vrede (bestämda upprördhet; motstånd) förblir över honom.