Psaltaren 131
131
Psalm 131 – Som ett avvant barn
[Detta är den tolfte av de femton pilgrimspsalmerna – ”de stigande sångerna” (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem. Denna korta psalm uttrycker förtröstan och tacksamhet till Gud på ett enkelt och okomplicerat sätt. Det är en av de tre stigande sångerna som tillskrivs David, se även Ps 122 och Ps 124. Denna korta psalm handlar om en enkel barnslig förtröstan på Gud. Det är som ett eko av Davids svar till Sauls dotter Mikal sedan han dansat inför Gud, se 2 Sam 6:21.
Författare: David
Struktur:
1. Ödmjukhet, vers 1
2. Förtröstan på Gud, vers 2
3. Uppmaning till Israel att lita på Herren, vers 3]
1En pilgrimssång (en vallfartsång; ”en sång från/för dem som vandrar upp”). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
Av (för) David.
______
Herre (Jahveh) mitt hjärta är inte stolt,
jag ser inte ner på andra (mina ögon är inte överlägsna).
[Stolthet har sitt ursprung i hjärtat och tar ofta sitt uttryck i en högfärdig blick.]
Jag ägnar mig inte åt (vandrar inte i; går inte efter för) stora ting,
åt det som är för svårt [komplexa mysterier].
[Jag är förnöjd, kan släppa det som övergår mitt förstånd – Guds stora mysterier – som jag inte är redo att förstå ännu.]
2Jag har lugnat och stillat min själ (mitt inre),
som ett avvant barn [tryggt och stilla] vilar i sin mors famn,
som ett avvant barn [som inte längre rastlöst suger] är min själ i mig.
3Israel [Guds folk],
lita (ha er tillit och förtröstan) på Herren (Jahveh),
nu och för evigt!
Nu markerat:
Psaltaren 131: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln