Psaltaren 55
55
Psalm 55 – Kasta din börda på Herren
[Psalmen är en bön om hjälp när fiender hånar från alla håll. Det som smärtar David är att bakom allt detta förakt finns en person som tidigare varit hans nära vän. Psalmen uttrycker starka känslor och ibland önskar han fly bort från allt. Psalmen är delvis svåröversatt. Den innehåller fem hebreiska ord som bara förekommer här i hela GT, fyra andra ord har en osäker rot och tio rader är svårtydda.
Författare: David
Citeras: Vers 23 citeras av Petrus i 1 Pet 5:7
Struktur:
1. Bön till Gud, vers 2-4
2. Klagan och önskan att fly bort, vers 5-8
3. En stad fylld med ondska och terror, vers 9-12
4. En väns svek, vers 13-15
5. Hopp – Gud hör min röst, vers 16-19
6. Smickrande ord, men hat i hjärtat, vers 20-22
7. Förtröstan på Herren, vers 23-26]
1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]
På stränginstrument, en undervisning (instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av (till) David.
______
2Lyssna (vänd ditt öra), Gud (Elohim), till min bön
och göm inte dig själv från min bön om hjälp (ignorera mig inte).
3Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mig, hör (svara) mig;
jag är rastlös [irrar från en tanke till en annan] i min klagan (fundering, i mitt lågmälda grubblande) och upprörd.
4På grund av min fiendes röst (rop, oväsen),
på grund av de ondas förtryck,
för de kastar elände över mig
och i sin ilska förföljer de mig.
5Mitt hjärta vrider sig i mig
och dödens terror har övermannat mig.
6Fruktan och bävan (jordbävning, skakningar) har kommit över mig,
skräck har övertäckt mig.
7Och jag säger: Om jag ändå hade (Vem skulle ge mig) vingar som en duva (hebr. jonah),
då skulle jag flyga iväg och finna vila.
8Säkerligen skulle jag ta mig långt bort,
jag skulle stanna i öknen.
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
9Jag skulle skynda till min tillflyktsort,
bort från stormvinden och ovädret.
10Fördärva, Herre (Adonaj), dela deras tunga (förvirra och förbrylla deras tal) [1 Mos 11:1-9],
för jag ser våld och kiv i staden,
11dag och natt
går de runt den [staden] på dess murar.
Överträdelser och elände råder därinne,
12ondska och ruiner finns i hennes [stadens] mitt.
Förtryck och bedrägeri
lämnar inte hennes torg.
13Om en fiende hade hånat mig,
hade jag uthärdat det.
Om min motståndare hade förhävt sig själv över mig
hade jag kunnat gömma mig för honom.
14Men det är du, en man lik mig själv,
min kompanjon och min nära vän!
15Vi hade en underbar gemenskap tillsammans,
i Herrens (Elohims) hus brukade vi vandra runt med (bland) folkmassorna.
16Låt ödeläggelse komma över dem,
låt dem gå ner levande i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
för det onda är mitt ibland dem i deras hem.
17Jag vill ropa (höja min röst i bön) till Gud (Elohim)
och Herren (Jahveh) ska (kommer) frälsa (rädda, befria) mig.
18Kväll och morgon och vid middagstid
begrundar (funderar, reflekterar) jag och stönar (ropar högt);
och han har hört min röst.
19Han har återlöst hela mig (min själ – hebr. nefesh) i frid (shalom, hel och väl)
från striden mot mig (så att ingenting kan komma nära mig),
för det var många som stred med [eller mot] mig.
[Hebr. immadi betyder ”med mig” och kan antingen betyda att David hade många som var på hans sida, eller att hans motståndare som stred mot honom var många. Utifrån kontext och det generella temat i många psalmer, där psalmisten förtröstar på Gud och inte människor, så syftar det här troligen på fiender som stred mot honom, se vers 4, 20]
20Gud (El) ska höra och ödmjuka dem,
han som tronar sedan urminnes tid.
[Här används hebr. kedem, öster, som också beskriver dåtid.]
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Ingenting förändras,
de fruktar (vördar, aktar) inte Gud (Elohim).
21Min kompanjon sträcker fram sin hand mot dem som lever i fred med honom
och samtidigt vanhelgar han sitt förbund.
22Mjukare (halare) än smör var hans mun (tal),
ändå hade han krig i hjärtat –
hans ord [var]
lenare än olja,
ändå var de dragna svärd.
[Vers 22 formar en kiasm där hans ord står centralt och ramas in av två jämförelser.]
23Kasta det som är dig givet (din lott – hebr. jehav) på Herren (Jahveh),
så upprätthåller han (understödjer, bevarar, livnär) [kommer han alltid att ta hand om] dig. [1 Pet 5:7]
Han låter aldrig någonsin
den rättfärdige vackla (falla; bli omkullkastad).
24Men, du Gud (Elohim), ska störta (kommer att dra) ner dem
i fördärvets grop –
blodtörstiga och bedrägliga människor –
de ska inte leva [de når inte ens] hälften av sina dagar.
Men jag, jag förtröstar [kommer alltid att lita] på dig.
[Substantivet jehav används bara i vers 23 och kommer från det hebreiska verbet för ”att ge”. Här beskriver det något som har blivit tilldelat – en given lott i livet – mitt i den situation och tid man befinner sig i. Det kan innefatta både det som är tungt och svårt, men också det som är lätt och glädjefyllt. Eftersom Gud hela tiden är med och hjälper och stöttar, så betonas här möjligheten till befrielse från det som upplevs som en börda. Det är troligen därför den grekiska översättningen Septuaginta använder ordet merimna, som just betyder oro och bekymmer. Det är den översättningen Petrus refererar till i sitt brev där han också vidgar betydelsen till att kasta all oro och varje bekymmer på Herren, se 1 Pet 5:7.]
Nu markerat:
Psaltaren 55: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln