Lova Herren, min själ!
Mäktig är du, Herre, min Gud,
i höghet och härlighet är du klädd,
du sveper dig i ljus som i en mantel.
Himlen har du spänt ut som ett tält,
ovan skyn har du timrat din sal.
Du gör molnen till din vagn
och far på vindens vingar.
Du gör vindar till dina sändebud
och eldslågor till dina tjänare.
Jorden har du ställt på stadig grund,
den kan aldrig i evighet rubbas.
Urhavet täckte den som en klädnad,
vattnet stod högt över bergen.
Det flydde för ditt rytande,
när du dundrade tog det till flykten,
uppför bergen, ner i dalarna,
och stannade där du bestämt.
Du satte en gräns för vattnet:
aldrig mer skall det täcka jorden.
Du låter källor rinna upp och bli till strömmar
som forsar fram mellan bergen.
De ger vatten åt alla markens djur,
vildåsnor släcker där sin törst.
Vid dem häckar himlens fåglar
och sjunger bland täta löv.
Du vattnar bergen från din sal,
jorden mättas av allt vad du ger.
Du låter gräs växa för boskapen
och örter till människans tjänst.
Så frambringas föda ur jorden
och vin, som gör människan glad,
olja, som ger hennes ansikte glans,
och bröd, som ger henne styrka.
Libanons cedrar släcker sin törst,
Herrens träd, som han planterat.
Där har fåglar sina reden,
i deras kronor har hägern sitt bo.
De höga bergen är stengetens hem,
klyftorna ger klippgrävlingen skydd.
Du gjorde månen, som visar årets tider,
och solen, som vet när den skall gå ner.
Du sänder mörker, och det blir natt.
Då myllrar alla djur i skogen fram,
de unga lejonen ryter efter rov
och begär sin föda av Gud.
Solen går upp, och de drar sig undan
och lägger sig ner i sina hålor.
Människan går ut till sina sysslor
och arbetar tills kvällen kommer.
Otaliga är dina verk, o Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du skapat.
Där är havet, det väldiga, vida,
med en myllrande skara utan tal
av djur både stora och små.
Där stävar skeppen fram, där är Leviatan,
som du skapat till att tumla om i djupet.
Alla sätter sitt hopp till dig,
du skall ge dem föda i rätt tid.
Du ger dem, och de tar emot,
du öppnar din hand, och de äter sig mätta.
Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta,
du tar ifrån dem deras ande, och de dör
och blir åter till mull.
Du sänder din ande, då skapas liv.
Du gör jorden ny.
Må Herrens ära bestå för evigt,
må Herren glädja sig över sina verk.
När han ser på jorden skälver den,
rör han vid bergen börjar de ryka.
Jag vill sjunga till Herrens ära så länge jag lever,
lovsjunga min Gud så länge jag är till.
Må min bön behaga Herren,
må jag få glädjas över honom.
Må syndarna försvinna från jorden,
de onda inte längre finnas till.
Lova Herren, min själ!
Bibelappen
Bibelappen för barn
