Psaltaren 32:1-11

Av David, en dikt. Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut! Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek! Så länge jag teg tynade jag bort. Jag jämrade mig dagen lång, dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka. Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld. Därför ber dina trogna till dig i nödens tid. När de stora vattnen stiger når de inte dem. Du är min fristad, du bevarar mig för nöden, du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig. Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig. Var inte som en häst eller mula utan förstånd — med tygel och betsel måste de tämjas. Den gudlöse drabbas av många plågor, men den som litar på Herren skall omslutas av godhet. Ni rättfärdiga, gläd er över Herren och jubla! Alla rättrådiga, ropa av fröjd!