Psaltaren 57
57
1
Bön och lovsång i nöden.
För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan. 2 Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi. 3 Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig. 4 Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet. 5 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd. 6 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära. 7 De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela. 8 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova. 9 Vakna upp, min ära#Se Ära i Ordförkl.; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden. 10 Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen. 11 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna. [ (Psalms 57:12) Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära. ]
Nu markerat:
Psaltaren 57: SVEN
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in