Frigör dig från avund: en sex dagar lång läsplan av Anna LightSmakprov

Dag 3 - Avund på insidan

Har du någon gång pratat med en kompis eller bekant och någons talang, flyt eller framgång kommer på tal? Svaret kan ofta vara en kommentar som förminskar personen som ni pratar om.

"Har du hört att _______ har skrivit en bok?"

"Ja, men den är självpublicerad".

"Deras kyrka växer verkligen".

"Det är inget konstigt när allt handlar om underhållning".

"Hon har verkligen gått ner i vikt".

"Tja, det är bara ett kirurgiskt ingrepp".

Kommentarer som dessa är rakt igenom elaka men jag erkänner att jag tidigare i livet har sagt och definitivt tänkt på detta sätt.

Att nedvärdera människor med vår dömande attityd får oss att må bättre i stunden men vad detta visar är ett trasigt tankemönster och otillfredsställelse i oss själva.

Francis Bacon säger om avund: "Vi som inte kan uppnå någon annans dygd är nöjda med att förgöra hans framgång". Vi förgör andra bokstavligen genom våra ord, tankar och attityder. Inget av detta hjälper oss att leva i frihet och i det fulla liv som är tillgängligt för oss.

Var och en av oss besitter en unik reflektion av Guds härlighet. Men allt som oftast så kan världen (eller vårt samhälle, våra bekanta och nära) inte erkänna eller fira denna unika härlighet. När vi är avundsjuka så förminskar vi istället denna härlighet. Vi attackerar andras duglighet för att hindra att det överskuggar oss själva.

Sanningen är att någon alltid vill ha mer, uppnå mer eller vara mer talangfull än dig på vissa områden. Det är så världen fungerar. Ingen har allt och sann, rofylld tillfredsställelse kan inte fås på denna sida av evigheten. Men var och en av oss besitter något av värde som kanske också gör någon annan avundsjuk utan att vi är medvetna om det.

Målet är inte att bli en "medelmåtta". Ett stycke i den klassiska romanen "Och världen skälvde" ger en bra förklaring. " Vet du kännetecknet på en medelmåtta? Det är förbittring över någon annans framgång. Dessa känsliga medelmåttor som darrar för att någon annans prestation ska visa sig vara större än deras egen. De visar sina tänder mot dig från sina råtthål och tänker att du gläder dig i att låta din briljans skymma dem."

Detta stack ut för mig då jag själv var en bedräglig medelmåtta. Jag trodde att andra avsiktligt förminskade mig genom att vara bättre än mig, bara genom att vara sig själva. Jag kände avund över deras framgång men saknade ambitionen att själv uppnå något. Jag kände avund mot vissa gåvor och talanger men saknade självinsikten att se mina egna unika gåvor och talanger. Stycket i boken fortsätter med: "Deras (medelmåttornas) dröm om storhet är en värld där alla andra människor har erkänt sin underlägsenhet. De inser inte att denna dröm är ett tydligt bevis på medelmåttighet."

Vill vi verkligen ha en värld där alla är underlägsna oss? Hur oerhört mediokert skulle inte det vara? Det är andras storhet som ska väcka storheten i oss själva. Men det kommer inte att hända om vi inte lär oss att erkänna, värdera och fira den storhet som vi ser i andra och inse att gåvorna, attributen och kvalitéerna som Gud har gett dem inte är verktyg för att förminska oss.

Vi beundrar något i någon annan men om vi inte är tillräckligt trygga i oss själva för att berömma och uttrycka vår beundran så blir det ett gift som äter upp oss från insidan.

Skadan som detta orsakar på insidan av våra hjärtan är förödande för vår ande. Det är värt att göra det hårda arbetet att gräva upp rötterna till denna känsla och se hur den förlorar sin makt.