Frigör dig från avund: en sex dagar lång läsplan av Anna LightSmakprov

Dag 5 - Avundens rot

En vårdag tog jag och min sexåriga dotter en promenad i skogen. Vi var så glada att det äntligen var varmt nog att vara utomhus och vi njöt av att utforska skogen runt vårt hus. Efteråt så kunde hon inte sluta att prata om hur mycket hon tyckte om naturen. "Jag är en utomhustjej nu," sa hon och jag kunde bara le och tänka att intresset kommer försvinna så fort det blir fuktigt väder. "Jag är en utomhustjej och jag är den enda". Detta uttryck slog mig - jag var överraskad över att en sexåring inte ville att någon annan skulle vara det hon var eller ha ett liknande intresse. "Det finns tillräckligt med natur för alla att njuta av," sa jag till henne.

Om vi är ärliga så är vi alla lite sådana. Vi vill vara speciella, sticka ut från mängden, och vi kan känna osäkerhet om någon annan utgör ett hot mot denna vår betydelse. När jag tänkte vidare över detta kom jag fram till att det handlar om ett småsint tänkande.

Det kan vara svårt att få våra begränsade sinnen att ta in det överflöd som är tillgängligt i Kristus. Vi är rädda att "välsignelserna" eller lyckan kan ta slut eller att Gud glömmer bort oss. Vi vill bli sedda, uppmärksammade och firade men när vi ser att andra blir välsignade så väcker det avunden till liv och vi börjar tvivla på Guds kärlek till oss.

Avund kommer inte ifrån förakt för andras välsignelser. Detta är frukten av avunden. Jag är övertygad om att den sanna roten till avund är en misstro på Gud.

Jag kan spåra varje besvikelse och förmodligen även ilska på Gud tillbaka till avund. Det handlar inte om att jag är frustrerad över att andra har saker som jag inte har. Jag är frustrerad därför att Gud inte har eller inte tycks ge mig vad jag anser mig själv förtjäna och i ärlighetens namn så tror jag inte att han vet bäst.

Ska inte han vara en god Gud? Misstro på Gud kommer ifrån en bristande kännedom om honom, hans sanna natur och/eller hans sanna karaktär. Han är oändligt god. Han lovar oss att samverka allt för vårt bästa men hans godhet kan inte mätas i att han ger oss allt vi vill ha. Det är inget bra föräldraskap. Faktum är att det är viktigt att komma ihåg att han är kärlek, vilket innebär att allt han gör kan ses genom den linsen.

Han är också oändligt överflödande. Psaltaren säger "ty viltet i skogen är mitt, alla djur bland de väldiga bergen" (Psaltaren 50: 10) vilket betyder att han äger allting och aldrig kommer ha brist på något. Tror vi på det? Kan vi lita på att han ser hela bilden av vårt liv och att det kan finnas saker som vi ännu inte riktigt förstår? Kan det även vara så att det som han har i förvar åt oss är så mycket mer än i vår vildaste fantasi? Har vi tro för det? Jag har hört det sägas: "Du kan ha Gud eller så kan du ha förståelse men du kan sällan ha både och".

Är Gud nog för oss?

Att komma in i vilan där Gud är nog för oss kommer ifrån att vi känner hans sanna natur. Att känna hans sanna natur kommer från att tillbringa tid i hans närvaro där vi lär känna honom bättre. Som Brennan Manning säger: "Du kommer att lita på Gud i relation till hur mycket du älskar honom och du kommer älska honom till den grad du har rört vid honom snarare än att han har rört vid dig".

Där lär vi oss att han inte håller saker ifrån oss eller straffar oss. Han är en god, god far och han längtar efter att välsigna sina barn men detta kan se annorlunda ut än vad vi förväntar oss. Om vi tillåter att känslorna av avund, tvivel, ilska och frustration för oss närmare Guds hjärta, istället för att dra oss bort från honom, kommer vi att upptäcka att han har så mycket större planer för oss än vad vi kan tänka oss. Då blir vårt hopp inte att få vad vi vill ha utan att vara mitt i hans hjärta, där sann tillfredsställelse råder.