Psaltaren 55:1-23

Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] På stränginstrument, en undervisning (instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av (till) David. ______ Lyssna (vänd ditt öra), Gud (Elohim), till min bön och göm inte dig själv från min bön om hjälp (ignorera mig inte). Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mig, hör (svara) mig; jag är rastlös [irrar från en tanke till en annan] i min klagan (fundering, i mitt lågmälda grubblande) och upprörd. På grund av min fiendes röst (rop, oväsen), på grund av de ondas förtryck, för de kastar elände över mig och i sin ilska förföljer de mig. Mitt hjärta vrider sig i mig och dödens terror har övermannat mig. Fruktan och bävan (jordbävning, skakningar) har kommit över mig, skräck har övertäckt mig. Och jag säger: Om jag ändå hade (Vem skulle ge mig) vingar som en duva (hebr. jonah), då skulle jag flyga iväg och finna vila. Säkerligen skulle jag ta mig långt bort, jag skulle stanna i öknen. Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] Jag skulle skynda till min tillflyktsort, bort från stormvinden och ovädret. Fördärva, Herre (Adonaj), dela deras tunga (förvirra och förbrylla deras tal) [1 Mos 11:1-9], för jag ser våld och kiv i staden, dag och natt går de runt den [staden] på dess murar. Överträdelser och elände råder därinne, ondska och ruiner finns i hennes [stadens] mitt. Förtryck och bedrägeri lämnar inte hennes torg. Om en fiende hade hånat mig, hade jag uthärdat det. Om min motståndare hade förhävt sig själv över mig hade jag kunnat gömma mig för honom. Men det är du, en man lik mig själv, min kompanjon och min nära vän! Vi hade en underbar gemenskap tillsammans, i Herrens (Elohims) hus brukade vi vandra runt med (bland) folkmassorna. Låt ödeläggelse komma över dem, låt dem gå ner levande i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), för det onda är mitt ibland dem i deras hem. Jag vill ropa (höja min röst i bön) till Gud (Elohim) och Herren (Jahveh) ska (kommer) frälsa (rädda, befria) mig. Kväll och morgon och vid middagstid begrundar (funderar, reflekterar) jag och stönar (ropar högt); och han har hört min röst. Han har återlöst hela mig (min själ – hebr. nefesh) i frid (shalom, hel och väl) från striden mot mig (så att ingenting kan komma nära mig), för det var många som stred med [eller mot] mig. [Hebr. immadi betyder ”med mig” och kan antingen betyda att David hade många som var på hans sida, eller att hans motståndare som stred mot honom var många. Utifrån kontext och det generella temat i många psalmer, där psalmisten förtröstar på Gud och inte människor, så syftar det här troligen på fiender som stred mot honom, se vers 4, 20] Gud (El) ska höra och ödmjuka dem, han som tronar sedan urminnes tid. [Här används hebr. kedem, öster, som också beskriver dåtid.] Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] Ingenting förändras, de fruktar (vördar, aktar) inte Gud (Elohim). Min kompanjon sträcker fram sin hand mot dem som lever i fred med honom och samtidigt vanhelgar han sitt förbund. Mjukare (halare) än smör var hans mun (tal), ändå hade han krig i hjärtat – hans ord [var] lenare än olja, ändå var de dragna svärd. [Vers 22 formar en kiasm där hans ord står centralt och ramas in av två jämförelser.] Kasta det som är dig givet (din lott – hebr. jehav) på Herren (Jahveh), så upprätthåller han (understödjer, bevarar, livnär) [kommer han alltid att ta hand om] dig. [1 Pet 5:7] Han låter aldrig någonsin den rättfärdige vackla (falla; bli omkullkastad).